Konstruktionen av en skyddsvall kan skilja sig något från plats till plats, men vissa huvudsakliga drag brukar vara snarlika.

Man har en kärna i mitten där man använder det material som man har mest av lokalt. I Holland är det sand. I Vellinge kanske det blir moränlera. Det är stora volymer så man måste använda det som finns i närheten, gärna rena schaktmassor som blivit över från andra projekt. Utanpå den har man en lerkappa som är vattentät, den ska hindra vattenströmning genom vallen som kan orsaka instabilitet och få vallen att brista, berättar Björn Almström, forskare vid avdelningen för teknisk vattenresurslära på Lunds tekniska högskola (LTH):
Lerkappan skyddar mot erosion, både på framsidan där vågor som slår in och på baksidan där det finns överspolning om vågorna går över vallen. Beroende på vilka krafter vallen ska stå emot har man allt från asfalt och sten till gräs, som yttersta lager, eller som i Vellinge, mer naturanpassad vegetation.

Vallen designas för att undvika olika typer av vallbrott.

• Vågerosion, att vågorna slår emot vallen på havssidan och nöter sönder vallen.
• Vågöverspolning, när vågorna slår över vallen, att vågorna äter sig ner i vallen från baksidan är en vanlig orsak till att vallar brister.
• Vallskred, att hela eller delar av vallen på något sätt blir instabil eller
• Intern erosion, när vatten rinner igenom vallen och skapar kanaler som sedan leder till att vallen undermineras. Detta kan skapas av till exempel djur som bor i vallen gräver gångar in i vallen. Om vatten börjar rinna i en kanal blir det kan det till slut bli stora flödeshastigheter som tar med sig mycket material vilket leder till vallbrott. Här har lerkappan en viktig uppgift, men framför allt det regelbundna underhålls

Skyddsvallen i Vellinge kommun kommer till stor del att vara täckt av naturanpassad vegetation för att minimera vallens miljöpåverkan. I ett EU-finaniserat LIFE-projekt, undersöks hur naturanpassad vegetation påverkar den biologiska mångfalden och översvämningsskyddet.

Projektet går under namnet LIFECAPEable. Vellinge kommun kommer tillsammans med LTH och tekniska universitetet i Delft, Nederländerna, samt miljökonsulten Ecogain testa och utvärdera effekten av sju olika vegetationstäckningsstrategier. Det naturanpassade vegetationstäcket kommer att finnas ovanpå knappt sex kilometer av den nybyggda vallen, totalt 53 000 kvadratmeter ny livsmiljö, och 1800 kvadratmeter förstärkta sanddyner.

Effekten av vegetationstäckningsstrategierna kommer att utvärderas med avseende på klimatsårbarhet, biologisk mångfald och sociala och ekonomiska fördelar.

Gräs är det vanligaste ytskiktet på vallar. Underhållsmässigt kan naturanpassad vegetation ge en viss fördel.

Gräs behöver klippas tre till fem gånger per år över hela vallen, med ängsvegetation är det kanske en gång per år. Nackdelen är att man inte vet vilka vågkrafter ängsvegetationen klarar av och det är det som vi ska titta på, säger Björn Almström.

Det finns mycket dokumentation kring vad den konventionella gräsbeklädnaden klarar av och hur den skyddar. Annan typ av vegetation kan eventuellt vara mer motståndskraftig tack vare mer varierande rotdjup och även mer tålig för långvarig torka.

Den här typen av vegetation har börjar testas och undersökas mer och mer i Holland och Tyskland. Sommaren 2018 torkade mycket av gräset på deras vallar och dog. Genom annan vegetation, tror man, att man dels möter biodiversitetsutmaningen, dels får en mer torktålig vall som inte blir lika känslig för värmeböljor.

Förutsättningarna skiljer sig dessutom från område till område, vilket gör att behoven ser olika ut.

Vallen i Vellinge kommer inte ligga direkt vid havet, det kommer att vara grunda områden framför, så vi vill också ta reda på hur stora vågorna faktiskt blir som når fram till vallen. Är de lite mindre så kan man också tolerera att man har ett svagare ytskikt jämfört med den konventionella gräsbeklädnaden. Som en del i det här projektet, försöker vi kvantifiera krafterna som kan påverka vallen vid en stormflod och sedan testa vad vegetationen håller för, säger Caroline Hallin, kustingenjör och teknologie doktor vid LTH.

Inom ramen för LIFE-projektet ska LTH även studera sanddynerna, som är en del av skyddet mot höjda havsnivåer.

Vi ska till exempel se hur de påverkas av stormar och återuppbyggs efter stormskador. Här kommer vi att studera hur sanddynerna återhämtar sig efter stormen Babet och hur vegetation kan användas för att påskynda den naturliga återuppbyggnaden av vinden, säger Caroline Hallin.

Inklusive fem kilometer av sanddyner kommer skyddsvallen att bli totalt 26 kilometer lång. 14 kilometer naturbaserad vall kompletteras av 7 kilometer murliknande element. Det sistnämnda kommer att bestå av tre olika typer, spont, gabionmur och L-stöd i betong.

Caroline Hallin och Björn Almström.

Senast uppdaterad:

12 mars 2024 16:26